Jag var förbi Karin imorse. Hon och hennes fästman hade sovit i boviken i helgen, så hon hörde av sig och frågade om vi skulle hänga. Det var trevligt, jag har inte träffat Karin på länge, så att höra om allt som hänt sedan sist vi sågs var riktigt roligt. Synd bara att det inte blev så lång stund vi kunde ses. På vägen till stugan dom bor i gick jag den långa vägen (bilvägen) för att dom valt att ta bort den mindre vägen som skulle gått dubbelt så snabbt. Karin mötte upp mig på vägen dit så det blev lättare att hitta. Men på vägen hem blev jag lat och valde att gå den korta vägen. Det var skönt att någon redan gjort upp spår som jag kunde trampa i. Men spåren fanns bara halva biten hem. Sedan fastnade jag som. Jag kunde inte komma på hur jag skulle gå för att komma till min stuga. Hur jag än gick kändes det som att jag var inne på någon annans mark. Men till sist hoppade jag bara in i snön och plöjde mig fram. Jag fick plumsa mig fram med snö upp till knäna hela biten som var kvar. Jag var rätt så anfådd och blöt när jag väl var hemma. Fast än det inte var så långt så blev det som ett träningspass.