Du ser inte ut som förut. Jag har rakat av dig ditt hår på huvudet, och nu efter månader av cellgifter har ditt hår fallit av. Dina ögonbryn är nästan borta och likaså dina ögonfransar. Jag orkar knappt tänka på det, jag lever i förnekelse. Men då och då kommer allt jag gömt undan fram och det brister för mig. Jag blir den ledsnaste människan i världen känns det som. Jag gråter och det tar ont i hela mig. Allt är så jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag hälsar på dig alldeles för sällan. Jag håller mig upptagen med allt annat för att verkligheten tar så ont. Men vi ska ta oss igenom det här, min älskade mamma.